A post in Swedish om landstingens riktlinjer angående vård för papperslösa

Update: Sammanställningen är nu uppdaterad med information om lokala riktlinjer vid Varbergs sjukhus.

De flesta av Sveriges landsting har tagit upp frågan om vård för papperslösa, och en stor andel av dessa har antagit någon form av lokal policy i frågan. Många landsting har samarbetat på olika sätt och hämtat inspiration från andras riktlinjer, men ändå är bilden ganska fragmenterad. En del av mitt avhandlingsarbete handlar just om hur landstingen har hanterat frågan, administrativt och politiskt, men även praktiskt, och för att få en tydligare bild av hur det ser ut i de olika landstingen har jag gjort en sammanställning av de riktlinjer och tillämpningsanvisningar som landstingen antagit såhär långt. Det ska påpekas att flera landsting just nu är i begrepp att ta beslut om policyer och en del av denna information kan därför komma att ändras relativt snart.

Sammanställningen baseras på läsning av policydokument, landstingsstyrelse- och landstingsfullmäktigeprotokoll samt främst telefonintervjuer men även mailkontakt med utredare av frågan, men i de fall frågan inte utretts, landstingsråd med ansvar för sjukvårdsfrågor, samt personer med ansvar för asylsjukvård, vårdval eller ekonomi och patientavgifter. De frågor som ställts handlar främst om vad man har för policy, om man tagit fram praktiska tillämpningsanvisningar, hur information om dessa kommunicerats till verksamheterna, och var man inhämtat information i frågan.

Sammanfattningsvis kan sägas att alla landsting utom Jämtland och Gotland tagit upp frågan, och av de som tagit upp frågan har alla utom Kalmar och Västmanland formulerat något slags dokument angående papperslösas tillgång till vård. Dessa dokument kan utifrån sitt innehåll delas upp i tre grupper: de som ”förtydligat lagen”, de som har utvidgat akut vård till att också omfatta ”omedelbart nödvändig vård” samt de som inkorporerat papperslösa i gruppen asylsökande. Den sista gruppen kan vidare delas upp i två grupper där den ena skiljer på ”gömda” och ”andra papperslösa”. Kartan nedan ger en överblick över situationen i de olika landstingen.

Landstingen indelade utifrån riktlinjer angående vård för papperslösa, per oktober 2009

Utöver skillnaderna i policy skiljer sig landstingen åt i hur detaljerad man varit i tillämpningsanvisningar samt hur kommunicerat beslutet till verksamheterna. Vissa landsting har tagit fram mycket detaljerade tillämpningsanvisningar för att säkerställa att man inrättat fungerande rutiner och att personalen har kunskap om dessa. På några håll har man ordnat utbildningar för berörd personal eller tagit upp frågan inom ramen för befintlig vidareutbildning trots att ingen policy antagits.

Sammanställningen finns att ladda ned här:

Vård för papperslösa i Sverige

Alla befintliga riktlinjer och tillämpningsanvisningar om vård för papperslösa finns att ladda ned här:

Västragötalandsregionen riktlinjer
Västernorrland protokollutdrag
Västerbotten tillämpningsanvisningar
Stockholm riktlinjer
Sörmland riktlinjer
Skåne Tillämpningsanvisningar
Skåne policy
Sahlgrenska riktlinjer
Norrbotten protokollutdrag
Östergötland riktlinjer

Normativity in research? Only questions, no answers

In my department, a PhD symposium is held every semester where PhD students can air their current struggles, whether they are “theoretical, methodological, empirical or just speculative”. I chose to talk about normativity in research and this text is based on my presentation.

Normativity in research?

How do we deal with normativity in research and the political implications of it, what are our obligations in terms of acting on our knowledge and how do we meet the opinions of participants and informants?

When doing research in a politically hot field such as borders and undocumented migration, questions like “what should be done, what is the best solution, policy-wise and practically?” constantly come up. I’m not talking about whether people should have access to health care here, but rather when it comes to migration policy. The questions I ask myself are however more like: “what’s going on, the more i know, the more confused I get!” And following that, other questions arise: “How do I use and communicate my results”, “what is my obligation and responsibility to communicate my knowledge?” and “what is my responsibility for what is done with my results?”

I admit to being very confused about what should be ‘done’; Henrik Mattsson commented that “that is what happens when we have a high respect for complexity”. But nontheless I do think that I have an obligation to communicate my knowledge widely, but how, and in what form? Should I or should I NOT air an opinion (if i had one..)? And if I don’t, does that free me from responsibility for how my research is interpreted by others? Or should I make sure to communicate an own opinion and be policy relevant.

Another issue that arises from this is what it does with my relation to my respondents. If I publish something that takes a clear stance for or against something (let’s say open borders), and then go out to do interviews with people that have read my article, what will that interview be like? Two weeks ago (here, more on that later) I listened to a talk on a research project on immigrants working in the sex industry in London. Nick Mai at London Metropolitan University that led the project said that “through being seen in the right places and taking the right positions we gained acceptance among the prostitutes and suddenly interviews started to happen.” This gives the normativity argument a second dimension. Because, what do I say to my participants and why? At the moment, I try not to say much, but when it comes to my undocumented participants, I feel a strong pressure (possibly mainly from my self) to show that I sympathize with their cause and case. Not that I don’t that’s not the issue, but again: what do I say, and why?

As I see it, these issues of normativity in research, falls into two or possibly three categories:

1. How am I ever to come to a conclusion on what I think about what is “right” in terms of solutions or policy outcomes? The more I know, the less answers I seem to have.
2. How and where do I communicate my results, do I take a stance or do I leave that to others? Can I leave that to others? What is my responsibility as a knowledgeable person in these issues? And I suppose this touches upon the foundational questions like “what is research”, “who’s is it and who is it for” and well, “what can be known”.
3. Finally, how does it affect my research, my interviews and the relation to my participants and informants if I do take a stance?

A blog?

This is the first post in this blog (obviously). Welcome. Under the label About me, there will soon be a short little note on who I am and what I am and the like; under the label PhD Research there will be some notes about what my research is about, but those texts will be rather static. I always tell myself to write more in order to think better, but seldom succeed. This blog is a attempt to push in that direction, but what form it will take is less certain. I hope for it to be a place where I  publish little pieces of text on what I am up to at the moment, about what or how I’m thinking and what I struggle with. If I have some brilliant insight, that is still a brilliant insight after it was written down, it would surely end up here.

But, we dont know that yet. I am a rather low-tech researcher, and a blog feels kind of foreign to me. But, I’ll try to be serious about the experiment and give it a chance. A little text now and then, that is the ambition, better thinking and better communication is the goal.